Allt hängde ihop som i en lång kedja. Gruvhålen i skogarna, de upptrampade vägarna till Björndammen, slitet och mullret i masugnen, hammarsmedjorna i Nykvarn och slutligen Stålboga Bruk. Det var kedjan som banade väg för arbete, samhällsutveckling, välstånd – och krig…
Nu breder lugnet ut sig över sluttningen ned mot den spegelblanka Vårsjön. Du ser en rad omsorgsfullt omskötta bostadshus kring Björndammens masugn. Här i Björndammen bär varje sten i de gamla husgrunderna på en berättelse om eld, järn och de händer som slet i skogen. Det var vid 1600-talets mitt, omkring år 1650, som lugnet i de djupa skogarna bröts.
Ett samhälle växte fram
Gerhard de Besche, en man med blick för malmens och vattenkraftens rikedomar, lät resa den första masugnen. Det var en tid av nybyggaranda där dånandet från vattenhjulen blev platsens nya hjärtslag. Björndammen växte fram som ett litet rike i riket; ett brukssamhälle där den svarta röken från ugnarna vittnade om välstånd och hårt arbete.
Björndammen blev mer än bara en fabrik; det var ett litet samhälle. Här levde arbetare, kolare och hantverkare och överheten med sina familjer i dåtidens samhälle.
Livet vid Björndammen var en noga utmätt balansgång mellan brukspatronens herrgårdsliv och arbetarnas vardag. Som mest bestod bebyggelsen av ett drygt tiotal byggnader. Där fanns den ståtliga herrgården som blickade ut över dammen, de rödfärgade arbetarbostäderna med sina låga dörrposter, och de livsviktiga ekonomibyggnaderna. Det var en sluten värld där varje människa hade sin givna plats i hierarkin.
Människornas sysselsättning styrdes av masugnens omättliga hunger. Masmästarna och smederna var eliterna, de som förstod järnets temperament. Men kring dem rörde sig en hel armé av arbetare: kolare som vaktade milorna i skogarna runt omkring, malmkörare vars hästar slet på de leriga vägarna, och dagsverkstorpare som såg till att jorden gav säd och rovor till samhällets försörjning.
Kvinnorna vid Björndammen bar ett tungt lass; de skötte hemmen, djuren och trädgårdstäpporna medan männen var försvunna i rökens och hettans rike. Kvinnornas och barnens jobb var också bland annat att boka malmen (slå sönder den till knytnävsstora bitar).
Hur började allt?
Jo, Georg Günter Kraill von Bemeberg han som upptäckte att det fanns järnmalm på sin egendom Mora gård, bestämde att en masugn skulle byggas i Björndammen. Och för att förädla metallen byggde han upp Stålboga bruk vid en fors ned mot sjön Eklången. De som byggde masugnen var Anders Hinriksson (adlad von Stockenström) och Hans von Föhrden.
Under 1600-talet producerade Stålboga bruk stångjärn, spik, kanonlavetter, vikter och plåt. Bruket hade rätt att varje år smida cirka 47 ton från sina egna gruvor i Starrsäter samt tackjärn från sin egen masugn i Björndammen.
Först byggdes en stånghammare i Nykvarn 1643-44 på väg mot Stålboga. Den fick namnet Nyhammaren. Men kraften i vattnet var för dålig så all produktion fick ske i Stålboga. Nyhammaren lades ned 1716 främst på grund av kolbrist men även järnbrist. Masugnen var tillfälligt ur drift sedan 1698 på grund av kolbrist. Det byggdes några år senare en kvarn, därav namnet på den nuvarande gården Nykvarn.
Under 1700-talet var bruket känt för att gjuta kanonrör i Björndammen. I början av 1800-talet genomgick bruket omfattande förändringar. Man anlade ett valsverk för stångjärn från Björndammen 1868. Några år senare producerades 293 ton stångjärn. Men 1877 var sagan slut för bruket.
Ett samhälle som ett historiskt minnesmärke
I dag kan man se små rester av byggsten vid forsen i Stålboga. Masugnen i Björndammen tystnade 1883, men kvar finns minnes byggda på järn och svett. En plats där människan och naturen i förening smidde framtiden ur den sörmländska myllan.
Björndammens masugn är i dag ett historiskt minnesmärke och en av de bäst bevarade industrihistoriska miljöerna i Sörmland. I dag står byggnaden kvar som ett bevis på dåtidens ingenjörskonst och som en levande mötesplats för kultur.
Något av det mest karaktäristiska för Björndammen är den vackra, glasaktiga stenen i skiftande nyanser av blått, grönt och svart som man ser i murarna och i omgivningarna. Detta är slaggsten – en biprodukt från järnframställningen. När malmen smälte flöt orenheterna upp till ytan som slagg. Man lät ofta den flytande slaggen stelna i formar för att skapa byggstenar. Dessa var både frostbeständiga och vackra. Att bygga med slaggsten blev en konstform, och vid Björndammen kan man se hur detta restmaterial förvandlats till beständig och dekorativ arkitektur.
Ett 10-tal byggnader finns kvar, bland annat Smedjan som man får huka sig för att kliva in i. Björndammens gård från 1723 är också ett minne från storhetstiden.
Det vilar i dag ett lugn över Björndammen och dess masugn. Men under vår, sommar och höst sjuder det av teater, musik och konst. Byggnadens unika akustik och katedralliknande rymd gör den till en eftertraktad arena, som sedan 2013 drivs av den ideella föreningen Björndammens masugnsförening.
________